Min present till mig själv denna månaden.
Haft utvecklingssamtal idag med chefen. Varför blir jag alltid så nervös, det är som en ständig flashback till mellanstadiet och den stränga läraren som fjäskade för ens föräldrar. Det är aldrig så illa nu men klumpen i magen är ändå ständigt där vid sådana här möten. Efteråt sitter jag förvirrad och lite halvt illamående, vet inte om det jag sagt har varit rätt om det är vad de vill höra. Klumpen i magen har lättat lite. Skulle jag varit tyst? Var det där dumt sagt? Det får jag väl aldrig reda på. Höjer volymen på Albin Gromer och trycker undan de envist snurrande tankarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar