Ligger i fosterställning och väntar på att obehagskänslan ska försvinna. Vad gör man när kroppen inte lyder tanken. När man bara går på autodrive. Då tanken aldrig når fram, när det aldrig blir till handling? Trots att man vill, men det låser sig. Det står still. Blundar och kramar lite hårdare om min egen kropp. Mörkret smyger sig närmare där jag ligger i ensamhet på sängkanten. 180 sängen har aldrig känts större. Någon sa en gång att mina höga krav på mig själv kommer att förgöra mig. Att det var dags att tillåta mig själv att göra fel, att lära mig att förlåta mig själv. Jag hoppas på att tankarna snabbt ska driva iväg och bli till vackra drömmar, imorgon blir en bättre dag.
söndag 3 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar