Am I supposed to be torn apart, broken hearted, in a corner crying? Pardon me if I don't show it

Ja jag är naiv, jag vet. Jag tror det ligger i mina gener (tack mamma). Här på mässan kom en man fram och började prata med mig, sådär som alla gör med varandra. Om mässor och kunder och kollektioner och skit. Sen stötte jag på dem på hotellet och satt och snackade lite med dem och helt plötsligt frågade han om jag hade Facebook och så vidare. Att jag var söt och bla bla bla. Helt utan förvarning, jag blir rädd av sånt. Jag sa att jag har fb men att jag håller det utanför arbetslivet liksom. Okej jag har ju en del kolleger där också men det är folk jag känner och har arbetat en tid med. Det tyckte han var löjligt och dumt om man inte addade de som frågade på facebook. Dum som jag var hade vi redan utbytt visitkort tidigare under dagen (ångest). Man försöker ju säga att man inte är intresserad på "ett fint sätt" men vad gör man när meddelandet inte riktigt når fram. Idag sa han att han hade addat mej och att vi skulle "lära känna varandra" (!?) I'm sorry, men jag är inte intresserad. Igår morse när jag hade hämtat kaffe uppe i caféet ropade han efter mig i gången och vägrade ge sig när jag sa att jag hade kunder. Det sista han ropade var att jag såg bra ut. Det är ingen kul känsla att inte riktigt våga sig ut igången för att någon inte fattar vinken liksom. Man känner sig sjukt oskyddad när man är sådär helt ensam. Efter en del killer-blickar från mina manliga kolleger så verkade han ha förstått och lämnade mig ifred i en hel dag. Men innan han gick sa han att han tyckte att vi skulle höras och att jag skulle varit med dem på restaurang, att han skulle visa mig runt i Cph (sry men har bättre guider där redan!) och så vidare. Detta tycker jag bara är läskigt...